Utvecklingsbistånd syftar till att utveckla ett land eller en region mot hållbar demokrati och lyfta folket ur fattigdom och armod. Sverige ger omkring 1 % av sina skatteintäkter till bistånd i utvecklingsländer.
Många som haft med bistånd att göra vittnar om att man har oerhört dålig koll på pengarna som delas ut. En bekant berättade att man inte ens hade dubbel bokföring. Svenska biståndspengar kunde konteras hur som helst och användes de inte inom en månad eller så, glömdes de bort och försvann ur bokföringen.
Ofta ges riktade bistånd, som till exempel bara får användas för att köpa mat, eller kanske ge lön till lärare. Ofta är dessa bistånd bara en bokföringsteknisk åtgärd som gör att den mottagande staten kan omfördela sin övriga budget till saker som biståndet inte får användas till.
Fredrik Segerfeldt har skrivit boken Biståndets dilemman som är en kortfattad men utförlig genomgång om modern biståndsforskning och hur denna sällan har kommit att forma policies för till exempel Sida.
En intressant utvikning är hur vi enligt Segerfeldt låter intressegrupper forma hur biståndet ska utformas. Han väljer bistånd riktade till HBT-personer som ett exempel på hur man kanske inte borde använda pengar. I ett land där de grundläggande problemen är tillgång på rent vatten, sanitet, mat och rättssäkerhet är det även för mig oklart vad en speciell satsning på HBT-personer skulle innebära för fördelar. Bättre vore kanske att satsa på dessa grundläggande problem, som verkar kunna lägga grunden för ett tryggt samhälle för alla, även HBT-personer.
Det som överraskade mig mest i Biståndets dilemman var att bistånd inte verkar påverka tillväxten positivt, vilket sker främst genom att sinka utvecklingen av sunda samhälleliga institutioner. Tillväxt skulle annars ha ursäktat en och annan avart rörande biståndet för mig, eftersom det är väl belagt att tillväxt generellt ökar levnadsstandarden för alla människor, i synnerhet de fattigaste. Nu visar det sig att man redan tidigt 2000-tal kunde vara relativt säker på att bistånd hindrade utveckling av samhälleliga institutioner. Först 2010 ändrade SIDA sina policies. En hel mandatperiod av fortsatta vansinnigheter.
Referens: Bräutigam, Deborah & Knack, Stephen (2004) "Aid, policies and growth". American Economic Review, september, 90 (4), sid 847-868. Knack har för övrigt skrivit mer om biståndets effekter på institutioner i Afrika söder om Sahara. Sök på det på Google Scholars.
Segerfeldt avslutar boken med ett mustigt kommittédirekt, redo att läggas fram "för beslut vid valfritt regeringssammanträde under 2012". Knappa 9 månader har man på sig.
Bajset då?
En intressant aktör inom fattigdomsbeskämpning är svenska företaget Peepoople som tillverkar självdesinficerande påsar att kissa och bajsa i. Dessa ska säljas (med vinst) till personer utan tillgång till egen toalett, och personerna kan i sin tur sälja fylld påse till personer som behöver gödsel till odlingar. Och löser det kanske problemet med att nära 100% av alla kvinnor boende i kåkstäder blivit våldtagna eftersom de tvingats gå ut i mörkret för att uträtta sina behov.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar