2013

2012 var ett i stort sett menlöst år.

2013 ska förstås bli annorlunda, både samhälleligt, för mig som enskild, och för den här stackars bloggen. För att slippa glättiga tankar taffligt förpackade av mig, rekommenderar jag istället den till åren komna, men trevligt aktuella Transhumanistisk handbok som bland andra Anders Sandberg skrev ihop förra årtusendet.

För min egen del kommer året dels attt sträva mot att göra ett bra förvärsarbete med Toleransindexet, men också att vara lite lagom rättshaveristisk, framför allt mot svenska polisens obehandliga tendenser att sticka huvudet i sanden och kommunciera trams.

Läs gärna "Polisen vill inget se, vill inget höra" av Hanne Kjöller, som berättar om polisforskaren Staffan Holgerssons rent bisarra kamp för ett effektivt polisväsende.

Facket suger?

LO driver en kampanj för ett "varmare samhälle", med minskade klyftor. Och visst kan man bli förbannand över bemanningsföretagen som är det kampanjen pekar ut som den största klyftbildaren. Exakt varför bemanningsföretag kan växa och frodas i Sverige är något av gåta, men jag vet att många företag har stora kadrar av administrativ personal anställd via bemanningsföretag, ibland samtlig personal.

Den som räknar lite på det inser att det är en ovanligt dålig affär att hyra in folk via bemanningsföretag, eftersom bemanningsföretaget tar ut en extra avgift på åtminstone 30%, ofta mer, och därmed tjänar pengar löpande för i stort sett ingen ansträngning.

Nog om bemanningsföretag och mer om LO.

LO bildades 1898, och håller alltjämnt fanan högt för sina medlemmar. Efter en period av strejker och lockouter i början av 1900-talet började man arbeta för att minska arbetstiden (till 8 timmar) och fackföreningarna på storföretagen har varit en ständigt progressiv kraft i svenskt arbetsliv, och Sverige har varit något av ett föregångsland för god arbetsmiljö, arbetsmiljösäkerhet med mera. En elogé.

Fackföreningarna har över tid fått samverkan med företagen reglerad i lag, bland annat Medbestämmandelagen, vilken föreskriver hur arbetsgivare och fack ska samverka i bland annat anställningsärenden. Fackförbunden har också rätt till representanter i många av företagens beslutande organ, och har genom skyddsombud mycket långtgående rättigheter att avbryta verksamhet som bedöms äventyra de anställdas säkerhet.

Problemet är när ett fackförbunds centralorganisation tar kraftigt ställning för ett visst politiskt parti, i det här fallet Socialdemokratiska Arbetarepartiet. I praktiken innebär detta att fackförbundet blir ett partis förlängda arm, och att partiet blir avhängigt fackförbundets uppfattningar om företrädelsevis företagandefrågor.

Facken har representanter i företagsstyrelser och dessutom platser i den socialdemokratiska partistyrelsen. Detta medför att man på hög nivå, och i bästa samförstånd mellan företag, fack och politiker kan fatta beslut som är mycket svåra för medborgare att få insyn i. Tidningen Fokus har haft reportage om en omfattande "Göteborgsanda" i Göteborgs kommun, märkliga försök att lyckas sälja krigshjälp till Saudiarabien och fallet SAAB (bilarna) har under lång tid tillåtits växa sig större än vad det borde vara. Det inses lätt att fackförbund skulle kunna hamna i liknande intressekonflikter och då har nytta av partipolitiska plattformar för att rädda jobben (det är ju deras uppgift), men det riskerar att kosta skattebetalare orimligt mycket pengar. Och det är mycket svårt för alla utanför konferensanläggningens bastu att granska de uppgörelserna.

Och: givetvis sker liknande internt lobbyarbete inom alla fackförbund och politiska partier. Att kräva vattentäta skott mellan fackförbunds- och poltitiskt engagemang är omöjligt och inte önskvärt. Dock gör man situationen onödigt svår för sig om man bygger in en intressekonflikt (rädda jobben) i relationen med en organisation som kan ha yttersta makten över Sverige.

Lotter är skatt för dumma...

En halvgammal kolumn i tidningen Fokus om börsmäklare och deras råd på finansmarknaden.

Det fina med köp- och säljtips är att man kan gå tillbaka och se hur väl tipsen föll ut. Föga överraskande visar det sig ju att köptipsen ganska sällan ger särskilt god avkastning och väldigt sällan är säljtips.

Däremot är Anders Billing ute på en smula djupt vatten när han menar att alla aktier bara följer "Random-walk", dvs Brownsk rörelse upp och ner. Som alla vet handlas ju aktier av en mängd aktörer, somliga mänskliga, andra algoritmer. Det finns förstås starkt brus (av typen en tvetydig formulering i the Economist) men likafullt är det efterfrågan och tillgång som gäller, även om marknaden har ett starkt psykologiskt inslag.

Om det är värt att satsa på daytrading? Det handlar bara om hur mycket information man är beredd att analysera, hur mycket pengar man har att investera och hur snabb uppkoppling till tradingservrarna man har. Kan värde uppstå ur tomma intet? Nej. Kan alla tjäna pengar på daytrading? Följdaktligen, nej. Däremot är alla betjänta av investeringssuget kapital.

Bistånd är bajs

Utvecklingsbistånd syftar till att utveckla ett land eller en region mot hållbar demokrati och lyfta folket ur fattigdom och armod. Sverige ger omkring 1 % av sina skatteintäkter till bistånd i utvecklingsländer.

Många som haft med bistånd att göra vittnar om att man har oerhört dålig koll på pengarna som delas ut. En bekant berättade att man inte ens hade dubbel bokföring. Svenska biståndspengar kunde konteras hur som helst och användes de inte inom en månad eller så, glömdes de bort och försvann ur bokföringen.

Ofta ges riktade bistånd, som till exempel bara får användas för att köpa mat, eller kanske ge lön till lärare. Ofta är dessa bistånd bara en bokföringsteknisk åtgärd som gör att den mottagande staten kan omfördela sin övriga budget till saker som biståndet inte får användas till.

Fredrik Segerfeldt har skrivit boken Biståndets dilemman som är en kortfattad men utförlig genomgång om modern biståndsforskning och hur denna sällan har kommit att forma policies för till exempel Sida.

En intressant utvikning är hur vi enligt Segerfeldt låter intressegrupper forma hur biståndet ska utformas. Han väljer bistånd riktade till HBT-personer som ett exempel på hur man kanske inte borde använda pengar. I ett land där de grundläggande problemen är tillgång på rent vatten, sanitet, mat och rättssäkerhet är det även för mig oklart vad en speciell satsning på HBT-personer skulle innebära för fördelar. Bättre vore kanske att satsa på dessa grundläggande problem, som verkar kunna lägga grunden för ett tryggt samhälle för alla, även HBT-personer.

Det som överraskade mig mest i Biståndets dilemman var att bistånd inte verkar påverka tillväxten positivt, vilket sker främst genom att sinka utvecklingen av sunda samhälleliga institutioner. Tillväxt skulle annars ha ursäktat en och annan avart rörande biståndet för mig, eftersom det är väl belagt att tillväxt generellt ökar levnadsstandarden för alla människor, i synnerhet de fattigaste. Nu visar det sig att man redan tidigt 2000-tal kunde vara relativt säker på att bistånd hindrade utveckling av samhälleliga institutioner. Först 2010 ändrade SIDA sina policies. En hel mandatperiod av fortsatta vansinnigheter.

Referens: Bräutigam, Deborah & Knack, Stephen (2004) "Aid, policies and growth". American Economic Review, september, 90 (4), sid 847-868. Knack har för övrigt skrivit mer om biståndets effekter på institutioner i Afrika söder om Sahara. Sök på det på Google Scholars.

Segerfeldt avslutar boken med ett mustigt kommittédirekt, redo att läggas fram "för beslut vid valfritt regeringssammanträde under 2012". Knappa 9 månader har man på sig.

Bajset då?

En intressant aktör inom fattigdomsbeskämpning är svenska företaget Peepoople som tillverkar självdesinficerande påsar att kissa och bajsa i. Dessa ska säljas (med vinst) till personer utan tillgång till egen toalett, och personerna kan i sin tur sälja fylld påse till personer som behöver gödsel till odlingar. Och löser det kanske problemet med att nära 100% av alla kvinnor boende i kåkstäder blivit våldtagna eftersom de tvingats gå ut i mörkret för att uträtta sina behov.

Information i diktaturer, en liten översikt

En grundläggande skillnad mellan diktaturer och mer demokratiska samhällen är graden av öppenhet i den offentliga förvaltningen. En sluten förvaltning leder ofta till regelöverträdelser eftersom det är mycket svårt att få någon ställd till svars för eventuella överträdelser eftersom eventuell dokumentation om händelserna antingen ej är tillgänglig eller kanske rent av förstörd.

Massmedia är här tänkt att agera vakthund, genom att granska bland annat myndigheter och försöka påvisa felaktigheter. De kan genom sin rapportering bilda en så stark opinion bland folket att myndighetspersoner tvingas avgå.

I diktaturer tar man till olika metoder för att begränsa massmediernas frihet. På Kuba förbjuder man helt enkelt tidningar som inte är statligt ägda att ges ut och utsätter människorna som driver tidningarna för psykisk press genom att leja människor att agitera utanför deras bostäder. Andra länder trakasserar redaktionerna genom ständigt återkommande skatterevisioner.

Sverige har för övrigt också haft undantagstillstånd. Senast under andra världskriget, då Statens informationsstyrelse då och då distribuerade Grå lappar till redaktioner, där det framgick vad som inte fick publiceras.

När massmedierna inte längre fungerar är det vanligt att medborgare tar på sig att skriva och granska på egen hand. Dessa råkar förstås lätt mycket illa ut. En utveckling vi sett det senaste är användandet av modern informationsteknik för att nå ut med sitt budskap. Somliga, som Ai Weiwei, vågar vara offentliga. Andra måste agera anonymt.

Tillgången till billigare kameror, särskilt i smartphones, som direkt kan ladda upp video och bilder, har inneburit en smärre revolution. På tjänster som Bambuser postas regelbundet videos från rättsövergrepp, bland annat i bland palestinier, i Syrien och inte minst USA. Regeringarnas motmedel har blivit att genomföra övergreppen mer diskret, i Israel gör till exempel de israeliska bosättarna sina rajder om natten för inte kunna bli filmade. Det är också tänkbart att regeringen lägger ut villospår, det är enkelt att förfalska videos, och till och med svensk polis redigerade sina videos under Göteborgskravallerna för att vara bättre bevismaterial för sin sak.

Hur kommer framtiden se ut?

Stater världen över kommer tillhandahålla mer information och desinformation, för att därigenom omöjliggöra analys av vad som egentligen hänt. Ett annat hot är bistrare ekonomiska vilkor för olika medier, vilket främst kommer sig av att folk har vant sig vid att nyheter och annan journalistik är gratis. Detta leder till dålig och lättmanipulerad nyhetsrapportering, vilket förstås gör det svårare för medborgare att få insyn i vad som egentligen försiggår.

På aktivistsidan kommer antagligen fjärrstyrda UAV:er (ofta radiostyrda helikoptrar med kamera) göra det möjligt att fota dramatiska skeenden (de är dock lätta att störa ut). Troligtvis kommer fler att engagera sig för att sortera information och göra den tillgänglig, som Wikileaks har gjort.

Det medför att myndigheter kommer att ta till allt mer sofistikerade metoder för tvångsåtgärder.

Integritet, fördjupning

Integritetsfrågor har diskuterats mycket de senaste åren. Dock är debatten ofta förvirrad och inte helt stringent. Utrymmet för tyckande är stort, och det är svårt att göra något konkret för att stärka integritet, och diverse förslag är direkt kontraproduktiva.

Årets boktips är därför Anders R Olssons "Att stänga det öppna samhället".

Jag ska försöka ge ett kort referat över de olika problem som faktiskt bör diskuteras.

"Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen skapar förutsättningar för staten (och vissa andra institutioner) att utöva en alltmer effektiv kontroll över individer". Kontrollen införs med motiveringar som att öka tryggheten, skydda barn från sexuella övergrepp, terrorism och hälsorisker.

Olsson problematiserar massmedierna genom något-måste-göras-journalistik hejar på införande av nya övervakningsmetoder. Massmedierna skrämmer upp människor och gör dem mer benägna att acceptera långtgående kontroller, trots att riskerna för liv och lem snarare minskat över tid.

Människor, både i Sverige och utomlands, tror i hög utsträckning på tekniska "fixar" och debatten förenklas till "rent mjöl i påsen" eller att onda Storebror gömmer sig i Staten. Vilka tjänar på utvecklingen? Media får sälja lösnummer, säkerhetsföretag tjänar stora pengar på att sälja avancerade säkerhetssystem, myndigheter av allehanda slag är också betjänta av större säkerhet för att få ökade anslag.

Samtidigt är integriteten en mycket svårgreppbar fråga. Vi måste ju röja information om varandra för att till exempel kunna umgås, prata och ha relationer till varandra. Det är förstås inte funktionellt att vi skulle ha någon slags ultimat integritet gentemot varandra. Olsson refererar här till filosofiprofessorn Ferdinand Shoeman som med boken Privacy and Social Freedom (1992) lanserade en teori om "privacy" som i korthet ställer en teoretisk handlingsfrihet och en starkt formande social realitet mot varandra. Individens frihet beror på friheten i grupperna där individen ingår. Människans vilja till fullständigt oberoende är begränsad och en fungerande integritetspolitik måste ta hänsyn till detta.

Schoeman menar att vi alltid utsätts för sociala tryck eftersom vi måste vara beroende av andra människor. Vi har en vilja att anpassa oss till sociala sammanhang. En viktig aspekt av integritet är därför att ha frihet att välja sina sociala sammanhang.

Olsson citerar vidare Herbert Mead som företräder interaktionismen inom socialpsykolig, som menar att vi till och med bygger upp vår egen identitet genom grupptillhörighet. Att välja bort gruppen skulle således inte ge mycket personlig integritet kvar att värna.

Integriteten kan därför delas upp i dels personlig integritet, men också i kulturell integritet. Det senare innebär att vi som grupp tillsammans har frihet att odla vår kultur, till exempel inom familjen, föreningar och poiltiska partier. Individen har möjlighet att interagera med dessa sfärer på olika sätt och måste förstås också ha frihet att lämna dem. Ett för stort mått av integritet i dessa sfärer kan leda till sekterism och man måste därför ha frihet att välja bort dessa sfärer.

Olsson leder oss vidare genom yttrandefriheten, informationsfriheten och offentlighetsprincipen som förutsättning för demokratin, samt hur dessa och brevhemligheten långsamt urholkats under de senaste decennierna. Det ska jag berätta mer om en annan gång.

Narkotikahundar i skolan slår fel

I artiklar i Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad berättas det att Torkild Strandberg (fp) drivit igenom ett projekt där man låter polisens narkotikahundar söka igenom Landskronas fyra gymnasieskolor i jakt på narkotika.

För det första är det oklart vilken status ett fynd "hasch i skåp 117" har. Betyder det att personen som är innehavare till skåp 117 är den som placerat haschet där (eller de coola killarna som inte gillar ägaren till skåp 117)?

För det andra är genomsökningarna förstås stigmatiserande för en redan utsatt grupp - de som föreskrivits narkotikaklassade mediciner, till exempel mot ADD/ADHD eller långvarig smärta. Jag har mycket svårt att se hur man rent praktiskt löser situationen för de här barnen. Ska de visa recept för polisen vid varje sök? Kommer andra tvinga dem att lagra narkotika i deras skåp? Ska man därför få gå in och genomsöka deras väskor för att de har eller haft receptbelagd medicin i dem?

Corner case, tänker du. Olika studier menar att det förekommer hos mellan 3 och 10% av befolkningen. Många odiagnosticerade, men på en gymnasieskola med 1000 studenter har minst ett tiotal receptbelagd medicin bara för ADD/ADHD. Kul att behöva förklara sig för polisen och Torklid Strandberg (fp) varje gång, och på sin arbetsplats dessutom.