Lotter är skatt för dumma...

En halvgammal kolumn i tidningen Fokus om börsmäklare och deras råd på finansmarknaden.

Det fina med köp- och säljtips är att man kan gå tillbaka och se hur väl tipsen föll ut. Föga överraskande visar det sig ju att köptipsen ganska sällan ger särskilt god avkastning och väldigt sällan är säljtips.

Däremot är Anders Billing ute på en smula djupt vatten när han menar att alla aktier bara följer "Random-walk", dvs Brownsk rörelse upp och ner. Som alla vet handlas ju aktier av en mängd aktörer, somliga mänskliga, andra algoritmer. Det finns förstås starkt brus (av typen en tvetydig formulering i the Economist) men likafullt är det efterfrågan och tillgång som gäller, även om marknaden har ett starkt psykologiskt inslag.

Om det är värt att satsa på daytrading? Det handlar bara om hur mycket information man är beredd att analysera, hur mycket pengar man har att investera och hur snabb uppkoppling till tradingservrarna man har. Kan värde uppstå ur tomma intet? Nej. Kan alla tjäna pengar på daytrading? Följdaktligen, nej. Däremot är alla betjänta av investeringssuget kapital.

Bistånd är bajs

Utvecklingsbistånd syftar till att utveckla ett land eller en region mot hållbar demokrati och lyfta folket ur fattigdom och armod. Sverige ger omkring 1 % av sina skatteintäkter till bistånd i utvecklingsländer.

Många som haft med bistånd att göra vittnar om att man har oerhört dålig koll på pengarna som delas ut. En bekant berättade att man inte ens hade dubbel bokföring. Svenska biståndspengar kunde konteras hur som helst och användes de inte inom en månad eller så, glömdes de bort och försvann ur bokföringen.

Ofta ges riktade bistånd, som till exempel bara får användas för att köpa mat, eller kanske ge lön till lärare. Ofta är dessa bistånd bara en bokföringsteknisk åtgärd som gör att den mottagande staten kan omfördela sin övriga budget till saker som biståndet inte får användas till.

Fredrik Segerfeldt har skrivit boken Biståndets dilemman som är en kortfattad men utförlig genomgång om modern biståndsforskning och hur denna sällan har kommit att forma policies för till exempel Sida.

En intressant utvikning är hur vi enligt Segerfeldt låter intressegrupper forma hur biståndet ska utformas. Han väljer bistånd riktade till HBT-personer som ett exempel på hur man kanske inte borde använda pengar. I ett land där de grundläggande problemen är tillgång på rent vatten, sanitet, mat och rättssäkerhet är det även för mig oklart vad en speciell satsning på HBT-personer skulle innebära för fördelar. Bättre vore kanske att satsa på dessa grundläggande problem, som verkar kunna lägga grunden för ett tryggt samhälle för alla, även HBT-personer.

Det som överraskade mig mest i Biståndets dilemman var att bistånd inte verkar påverka tillväxten positivt, vilket sker främst genom att sinka utvecklingen av sunda samhälleliga institutioner. Tillväxt skulle annars ha ursäktat en och annan avart rörande biståndet för mig, eftersom det är väl belagt att tillväxt generellt ökar levnadsstandarden för alla människor, i synnerhet de fattigaste. Nu visar det sig att man redan tidigt 2000-tal kunde vara relativt säker på att bistånd hindrade utveckling av samhälleliga institutioner. Först 2010 ändrade SIDA sina policies. En hel mandatperiod av fortsatta vansinnigheter.

Referens: Bräutigam, Deborah & Knack, Stephen (2004) "Aid, policies and growth". American Economic Review, september, 90 (4), sid 847-868. Knack har för övrigt skrivit mer om biståndets effekter på institutioner i Afrika söder om Sahara. Sök på det på Google Scholars.

Segerfeldt avslutar boken med ett mustigt kommittédirekt, redo att läggas fram "för beslut vid valfritt regeringssammanträde under 2012". Knappa 9 månader har man på sig.

Bajset då?

En intressant aktör inom fattigdomsbeskämpning är svenska företaget Peepoople som tillverkar självdesinficerande påsar att kissa och bajsa i. Dessa ska säljas (med vinst) till personer utan tillgång till egen toalett, och personerna kan i sin tur sälja fylld påse till personer som behöver gödsel till odlingar. Och löser det kanske problemet med att nära 100% av alla kvinnor boende i kåkstäder blivit våldtagna eftersom de tvingats gå ut i mörkret för att uträtta sina behov.

Information i diktaturer, en liten översikt

En grundläggande skillnad mellan diktaturer och mer demokratiska samhällen är graden av öppenhet i den offentliga förvaltningen. En sluten förvaltning leder ofta till regelöverträdelser eftersom det är mycket svårt att få någon ställd till svars för eventuella överträdelser eftersom eventuell dokumentation om händelserna antingen ej är tillgänglig eller kanske rent av förstörd.

Massmedia är här tänkt att agera vakthund, genom att granska bland annat myndigheter och försöka påvisa felaktigheter. De kan genom sin rapportering bilda en så stark opinion bland folket att myndighetspersoner tvingas avgå.

I diktaturer tar man till olika metoder för att begränsa massmediernas frihet. På Kuba förbjuder man helt enkelt tidningar som inte är statligt ägda att ges ut och utsätter människorna som driver tidningarna för psykisk press genom att leja människor att agitera utanför deras bostäder. Andra länder trakasserar redaktionerna genom ständigt återkommande skatterevisioner.

Sverige har för övrigt också haft undantagstillstånd. Senast under andra världskriget, då Statens informationsstyrelse då och då distribuerade Grå lappar till redaktioner, där det framgick vad som inte fick publiceras.

När massmedierna inte längre fungerar är det vanligt att medborgare tar på sig att skriva och granska på egen hand. Dessa råkar förstås lätt mycket illa ut. En utveckling vi sett det senaste är användandet av modern informationsteknik för att nå ut med sitt budskap. Somliga, som Ai Weiwei, vågar vara offentliga. Andra måste agera anonymt.

Tillgången till billigare kameror, särskilt i smartphones, som direkt kan ladda upp video och bilder, har inneburit en smärre revolution. På tjänster som Bambuser postas regelbundet videos från rättsövergrepp, bland annat i bland palestinier, i Syrien och inte minst USA. Regeringarnas motmedel har blivit att genomföra övergreppen mer diskret, i Israel gör till exempel de israeliska bosättarna sina rajder om natten för inte kunna bli filmade. Det är också tänkbart att regeringen lägger ut villospår, det är enkelt att förfalska videos, och till och med svensk polis redigerade sina videos under Göteborgskravallerna för att vara bättre bevismaterial för sin sak.

Hur kommer framtiden se ut?

Stater världen över kommer tillhandahålla mer information och desinformation, för att därigenom omöjliggöra analys av vad som egentligen hänt. Ett annat hot är bistrare ekonomiska vilkor för olika medier, vilket främst kommer sig av att folk har vant sig vid att nyheter och annan journalistik är gratis. Detta leder till dålig och lättmanipulerad nyhetsrapportering, vilket förstås gör det svårare för medborgare att få insyn i vad som egentligen försiggår.

På aktivistsidan kommer antagligen fjärrstyrda UAV:er (ofta radiostyrda helikoptrar med kamera) göra det möjligt att fota dramatiska skeenden (de är dock lätta att störa ut). Troligtvis kommer fler att engagera sig för att sortera information och göra den tillgänglig, som Wikileaks har gjort.

Det medför att myndigheter kommer att ta till allt mer sofistikerade metoder för tvångsåtgärder.

Integritet, fördjupning

Integritetsfrågor har diskuterats mycket de senaste åren. Dock är debatten ofta förvirrad och inte helt stringent. Utrymmet för tyckande är stort, och det är svårt att göra något konkret för att stärka integritet, och diverse förslag är direkt kontraproduktiva.

Årets boktips är därför Anders R Olssons "Att stänga det öppna samhället".

Jag ska försöka ge ett kort referat över de olika problem som faktiskt bör diskuteras.

"Den tekniska och vetenskapliga utvecklingen skapar förutsättningar för staten (och vissa andra institutioner) att utöva en alltmer effektiv kontroll över individer". Kontrollen införs med motiveringar som att öka tryggheten, skydda barn från sexuella övergrepp, terrorism och hälsorisker.

Olsson problematiserar massmedierna genom något-måste-göras-journalistik hejar på införande av nya övervakningsmetoder. Massmedierna skrämmer upp människor och gör dem mer benägna att acceptera långtgående kontroller, trots att riskerna för liv och lem snarare minskat över tid.

Människor, både i Sverige och utomlands, tror i hög utsträckning på tekniska "fixar" och debatten förenklas till "rent mjöl i påsen" eller att onda Storebror gömmer sig i Staten. Vilka tjänar på utvecklingen? Media får sälja lösnummer, säkerhetsföretag tjänar stora pengar på att sälja avancerade säkerhetssystem, myndigheter av allehanda slag är också betjänta av större säkerhet för att få ökade anslag.

Samtidigt är integriteten en mycket svårgreppbar fråga. Vi måste ju röja information om varandra för att till exempel kunna umgås, prata och ha relationer till varandra. Det är förstås inte funktionellt att vi skulle ha någon slags ultimat integritet gentemot varandra. Olsson refererar här till filosofiprofessorn Ferdinand Shoeman som med boken Privacy and Social Freedom (1992) lanserade en teori om "privacy" som i korthet ställer en teoretisk handlingsfrihet och en starkt formande social realitet mot varandra. Individens frihet beror på friheten i grupperna där individen ingår. Människans vilja till fullständigt oberoende är begränsad och en fungerande integritetspolitik måste ta hänsyn till detta.

Schoeman menar att vi alltid utsätts för sociala tryck eftersom vi måste vara beroende av andra människor. Vi har en vilja att anpassa oss till sociala sammanhang. En viktig aspekt av integritet är därför att ha frihet att välja sina sociala sammanhang.

Olsson citerar vidare Herbert Mead som företräder interaktionismen inom socialpsykolig, som menar att vi till och med bygger upp vår egen identitet genom grupptillhörighet. Att välja bort gruppen skulle således inte ge mycket personlig integritet kvar att värna.

Integriteten kan därför delas upp i dels personlig integritet, men också i kulturell integritet. Det senare innebär att vi som grupp tillsammans har frihet att odla vår kultur, till exempel inom familjen, föreningar och poiltiska partier. Individen har möjlighet att interagera med dessa sfärer på olika sätt och måste förstås också ha frihet att lämna dem. Ett för stort mått av integritet i dessa sfärer kan leda till sekterism och man måste därför ha frihet att välja bort dessa sfärer.

Olsson leder oss vidare genom yttrandefriheten, informationsfriheten och offentlighetsprincipen som förutsättning för demokratin, samt hur dessa och brevhemligheten långsamt urholkats under de senaste decennierna. Det ska jag berätta mer om en annan gång.

Narkotikahundar i skolan slår fel

I artiklar i Sydsvenskan, Helsingborgs Dagblad berättas det att Torkild Strandberg (fp) drivit igenom ett projekt där man låter polisens narkotikahundar söka igenom Landskronas fyra gymnasieskolor i jakt på narkotika.

För det första är det oklart vilken status ett fynd "hasch i skåp 117" har. Betyder det att personen som är innehavare till skåp 117 är den som placerat haschet där (eller de coola killarna som inte gillar ägaren till skåp 117)?

För det andra är genomsökningarna förstås stigmatiserande för en redan utsatt grupp - de som föreskrivits narkotikaklassade mediciner, till exempel mot ADD/ADHD eller långvarig smärta. Jag har mycket svårt att se hur man rent praktiskt löser situationen för de här barnen. Ska de visa recept för polisen vid varje sök? Kommer andra tvinga dem att lagra narkotika i deras skåp? Ska man därför få gå in och genomsöka deras väskor för att de har eller haft receptbelagd medicin i dem?

Corner case, tänker du. Olika studier menar att det förekommer hos mellan 3 och 10% av befolkningen. Många odiagnosticerade, men på en gymnasieskola med 1000 studenter har minst ett tiotal receptbelagd medicin bara för ADD/ADHD. Kul att behöva förklara sig för polisen och Torklid Strandberg (fp) varje gång, och på sin arbetsplats dessutom.

15 indikatorer?

Läser lite i kulturnämndens protokoll från 9 februari 2012. Man diskuterar ett "Remissvar på Stockholms stads program för kvinnofrid – mot våld i nära relationer 2012-2014. och beslutade att godkänna sitt svar med vissa reservationer för att programmet kopplades mot Vision 2030.

I sammanfattningen verkar det som att programmet för kvinnofrid ska innehålla hela 15 indikatorer! Mycket tyder på att det är på tok för många. Det betyder att man inte har kunnat bestämma sig om vad som är viktigt i frågan. Ett sunt antal indikatorer är mellan 3 och kanske upp till 7. Risken med så många indikatorer är att man väljer de man tycker är viktiga för att få fram sin sak, dvs vill man måla programmets resultat i svart - tag de indikatorer som gått dåligt - vill man måla det i ljusa färger - använd de som gått bra.

Indikatorer är ingen spåkula. De ska vara på förhand bestämda tal för att en utomstående ska kunna följa upp verksamheten. De får förstås inte heller vara det enda som visar hur det går i verksamhet, men väljer man att ha 15 indikatorer har man missat hela poängen.

"Mats Berglund (MP) lämnar ett särskilt uttalande enligt följande:

Programmet föreslås omfatta kvinnor som utsatts för våld i nära relation, barn som

upplevt våld eller andra övergrepp mellan närstående vuxna samt män som utövat

våld i nära relation. Dessa grupper är viktiga men programmet behöver

kompletteras med policys gälande andra former av nära våld, t.ex. män som utsätts

för våld eller våld inom samkönade par. Vidare måste målen i programmet vara

tydliga. Vad ska uppnås? Ska vi använda oss av resultatbaserad styrning, RBS, så

måste indikatorerna och målen vara väldigt tydliga"

Detta kom med i beslutet. Nu återstår att se hur programmet faktiskt utformas.

Remisstiden är 2012-03-01 varför det faktiskt går att skicka in remissvar fortfarande!

Protokoll sthlms Kommunstyrelsemöte 2012-01-30

Protokollet nämner en interpellation (2011:30) som återfinns i bilaga 1.

Joakim Larsson besvarar frågorna

"1. Kommer omvandlingen av allmännyttans hyreslägenheter till bostadsrätter att fortsätta trots ungdomars ökade svårigheter att få tag på bostad i Stockholm?"

"2. Vilka åtgärder avser borgarrådet vidta för att öka andelen hyreslägenheter i Stockholm"

Och jag väljer att titta lite på svaren.

Enligt Stockholms stads utrednings- och statistikkontor AB har det i Stockholm under åren 2007 till och med 2010 omvandlats 21 000 kommunägda hyreslägenheter till bostadsrätter. Under samma tidsperiod omvandlades 9 000 privatägda lägenheter.

Vad är Stockholms stads utrednings- och statistikkontor AB [2]? Det visar sig vara ett bolag som numer är sålt till alltiallokonsultföretaget Sweco. Det är problematiskt, eftersom Sweco också projekterar nya bostäder. Det visade sig i dagarna hos bland annat TT och DN att det välkända konsultföretaget McKinsey blandade ihop korten för sina klienter. Tyvärr till storbolagens fördel. Kan Stockholms kommun lita på utredningar från företagets framlidna form i fortsättningen?

I övrigt förespråkar Joakim Larsson (M) att det ska byggas 100 000 nya bostäder (ej uttalat hyreslägenheter) till 2030, då staden enligt icke angiven källa beräknas ha 1 miljon invånare. Stockholm har idag 860 000 invånare enligt Wikipedia [3]. Enligt Statistiska Centralbyråns rapport "Sveriges framtida befolkning 2009-2060" [4] kommer befolkningen i Sverige troligtvis att öka till drygt 10 miljoner människor för att sedan plana ut där.

Det är utmärkt att man bygger mer bostäder. Det är också bra att Alliansen insett att hyresmarknaden idag inte fungerar, eftersom värdet av bostäder i centrum uppenbarligen har ett högre reellt värde än vad man betalar för dem, vilket medför att man behåller bostäderna och byter sinsemellan. Utförsäljningar kan vara ett sätt att lösa det, men tar man rimligt betalt?

Och är det rimligt att tro att Stockholms befolkning ökar med bara 140 000 invånare de kommande 20 åren? Vi har nog inte hört sista ordet i den här debatten ännu.

[1] http://www.insyn.stockholm.se/kf/insyn.aspx?page=record&nodeid=474736

[2] http://www.stockholm.se/usk

[3] http://sv.wikipedia.org/wiki/Stockholm

[4] http://www.scb.se/statistik/_publikationer/BE0401_2009I60_BR_BE51BR0901.pdf